”Den är lika blid som jag själv”, förklarade Gabriel Fauré för sin vän, den belgiske violinisten Eugène Yasÿe. Efter år som organist vid sorgtyngda jordfästningar ville Fauré nu skapa något annorlunda, ett intimt verk med känsla av kärleksfullt lugn. Sin syn på döden beskriver han som ”en välkommen befrielse, en aspiration mot lycka och glädje ovan där, istället för en smärtsam upplevelse”.

Fauré påbörjade komponerandet av requiet efter moderns död 1887, och i början av året därpå avslutade han en första version, Un petit Requiem. Verket bestod då av fem satser, och var skrivet för mans- och gossröster och liten orkesterbesättning. För att uppnå den ljusa stämningen valde och ändrade han de liturgiska texterna som han ansåg lämpligt. Han utelämnade bland annat nästan allt ur den traditionella Dies irae (vredens dag), utom sista delen, Pie Jesu, och inkluderade In paradisum som den avslutande satsen.

Verket uruppfördes i Madeleinekyrkan (Église de la Madeleine) vid en begravning, med Fauré själv som dirigent. Under de nästkommande åren omarbetade han verket ett flertal gånger och lade till instrument och nya satser, till exempel Libera me som skrivits redan 1877 som ett fristående verk för barytonsolist. Den nya sjusatsiga versionen för blandad kör, och den som vanligast framförs, var klar 1893, och den sista versionen med full orkester såg dagens ljus år 1900. Då Fauré dog 1924 framfördes requiet vid hans egen begravning, en värdig slutpunkt som speglade hans inställning till döden.

Andreas Konvicka